Intressant? Följ gärna bloggen!

Ange din e-postadress för att prenumerera på den här bloggen och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Följ Gärna!

Nyköpings Fallskärmsklubb

Lever På Hoppet

Fruktan är mitt vapen- om rädslor och nervositet, insikter och instinkter.

September 1, 2019.Pasi Orha.0 Likes.0 Comments

“I believe that anyone can conquer fear by doing the things he fears to do…” Eleanor Roosevelt


Rädslor, Vad har du för relation till dina? Svenska Fallskärmsförbundet skriver på sin hemsida; Att hoppa fallskärm handlar om att våga ta språnget. Den som vågar har mycket att vinna. Fallskärmshoppare kanske vågar lite mer än andra.


I boken Hoppa Fallskärm finns ett kapitel som lyder, Hälsoråd. Där finns det ett avsnitt med rubriken Rädslor och nervositet, och läser man så når man stycket, ångest, som avslutning innan nästa rubrik handlar om mental träning.

Jag minns att det står något i stilen med att det är naturligt att vara nervös och rädd i början. Se det goda i det att kroppens reaktioner påkallar försiktighet och fokus. Trots allt så är det en situation som inte är helt riskfri.

Det är okej att till och med vara jättenervös och rädd, men om det går överstyr till ångest, panik, en reaktion som inte är adekvat till det som pågår! Då finns risken att stressen utlöst något ur det anknytningsbagage vi alla bär på, i olika grad.

Något obearbetat kan göra sig påmint och då är inte att hoppa fallskärm det första man bör göra. Kanske ska man fundera om det finns stöd, eller hjälp, att bearbeta och lösa det hela. Det bästa annars är att öva på backen så mycket att det inte är mer moment än nödvändigt att oroa sig inför, råder dom.

I Psykologiguiden står det beskrivet så här om Rädsla, Fruktan; rädsla, fruktan fear [fɪə], apprehension, fright.

En grundläggande reaktion på fara eller hot. När djur eller människor utsätts för något som de upplever kan skada dem fysiskt eller socialt reagerar de olika, beroende på två faktorer: hur komplex situationen är. Hur stor kontroll som de upplever att de har över skeendet.

De olika typerna av reaktioner är:

  • a) vrede som tar sig uttryck i kamp.

  • b) rädsla, som tar sig uttryck i flykt.

  • c) frysresponsapati, mental blockering som yttrar sig i att individen blir stel av skräck.

  • d) analys av situationen som yttrar sig i rationellt och målmedvetet beteende, e) tjusning inför faran, vilket ofta leder till risktagande, övermod och våghalsighet.

Rädsla kan övergå i panik, som yttrar sig i besinningslösa försök, att utan hänsyn till något annat, komma bort från faran eller hotet. När människor överväldigas av rädsla, förlorar många helt förmågan att analysera situationen och handla rationellt.

Men de flesta som hamnar i strid vid en krigsfront eller i katastrofer, som vid jordbävning, reagerar förvånansvärt kallt och beräknande, och en del med en falsk känsla av att behärska situationen.

Minne för dem som omkom den 14:e Juli -19


Tavla målad till förmån och till minne av de som omkom den 14:e Juli -19

8 Fallskärmshoppare och en pilot, förlorade livet i en flygolycka i Umeå. Om någon vet konstnärens namn så kommentera gärna.


Ska försöka beskriva vad rädslor är för mig, och hur jag hanterade den..

Primal Fear, grundläggande rädslor vi har nedärvt. Djupt rotade instinkter i vår natur och den självbevarelsedrift vi har. Att Falla är en sådan rädsla. Alla har vi drömt att vi faller handlöst i någon mardröm som barn.

Väljer att också relatera till händelsen i Umeå här. Det är ett försök att öppna garden och vara tillåtande för att jag försöker nå ut, och belysa rädslor i sammanhanget, även för den som inte gärna låter sig skrämmas.

För oavsett hur många hopp någon har bakom sig, och hur lite rädslor det finns kvar, så kan säkert alla föreställa sig hur det plötsliga haveriet lär har påverkat samtliga. Förskräckelse som sedan följdes av skräckfärden ner, medvetna, närvarande och med ett påslag som säkert inte är av denna värld.

skydive, skydiving, fallskärm, fallskärmshoppning

Nu är detta en händelse med stor sorg och alla frågor är inte besvarade än. Hänsynsfullt vill jag tillägga att det inom mig finns en del, ett hopp, en känsla jag fått genom åren.

Deja vu, livet som passerar revy, är väl en reflektion, en händelsehorisont, som erfars hos själar som hastigt och plötsligt inser att slutet är nära.

Jag tror det är en del av vårt väsen, att förlika sig med livet och samtidigt ta emot det som komma skall, med sinnesro och inte längre frukta. Vid en åldrings närmanden verkar det ske under en längre tid och har mött människor som insjuknat, och fått besked, där anhörigas sorg och förtvivlan är ogripbar, men där den sjuke utstrålar en harmoni och trygghet under sin sista tid.

Rädslosystemet, att Fly eller Fäkta…

Är ett instrument i oss som signalerar på hot, våld eller stress, på det främmande, okända eller på vedertagna faror, bekräftade av erfarenhet. Vi har en medfödd, ärftlig grund på vilken sen livets erfarenheter utvecklar vår relation till rädslor och hur vi ser och upplever dom idag.

Det tror jag, för en del tycks ha mycket mod och räds inte för mycket, fast andra är rädda för det mesta. Jag tänker främst på barn och hur det sedan formas under den utveckling som följer.

Barndomstrauman har visat sig skada hälsan generellt, men kanske rädslosystemet speciellt. Anknytningen har blivit skadad, och det har en påverkan på de mönster vi utvecklar.

Jag skulle vilja påstå att stora delar av våra karaktärsdrag är involverat i justeringen av detta instrument.

Som barn var jag försiktig och rädd för det mesta, till motsats till min syster, som var lite galen. Jag har fått höra som vuxen att jag inte var rädd för nåt som barn, förutom traktorn. Jag tror det är för att jag upplevdes som sansad som barn, då jag sällan var i affekt.

Hantera och möta rädslor…

Jag har sedan dess hunnit möta och hantera mycket av mina rädslor .Filosofin i kampsport var det som lockade mig, Inte att slåss, utan snarare för att bli mentalt starkare.

Det är också genom att lära känna mina begränsningar som jag utvecklat dom. Personlig utveckling och självkännedom är relativa begrepp. Men en utvecklad identitet var den enskilda egenskap som vägde tyngst,( den gemensamma nämnaren hos de överlevande,) under koncentrationslägrens tid, har Victor Frankl beskrivit i nån avhandling han färdigställde när han överlevt förintelsen som jude i Auschwitz.

fear, faith, believe, belief, skydive

Jag blev fortfarande rädd under de första hoppen…

..och hade aldrig trott något annat. Inte har det handlat om att våga eller inte, utan snarare hur jag förmår att hantera rädslorna i proportion till det jag gör.

Jag har haft väldigt starka känslomässiga påslag i planet på 4000m höjd och när dörren rullats upp och det är högt, så har jag även fått hisnande känslor och tyckt att det nog varit skönare hemma och lite dåsig dessutom, vilket är typiskt mig.

Det uppstår en antireaktion, att det enda jag är där för, är inte det jag känner för, tvärtom. Så jag får använda mentalisering och gör det väldigt mycket, där jag låter bli att fundera på tunn luft, syrebrist och trötthet.

Jag måste medvetet öka fokus…

Jag får skruva på den inre förmågan och medvetet öka fokus, tänka på mina rörelser och andas lugnt och hålla nere tempot och agera lugnt.Tänka skarp, klart. Det finns så mycket sinnesförnimmelse, känslor, tankar, och upplevelsen är flödande och det är som om badkaret är fullt, men kranen är på.

Det svämmar över..,

men jag utför det jag haft för avsikt att göra ,och när jag gör det,

så gör jag det efter förmåga

och med en inställning av att jag har aldrig försökt kontrollera allt,

utan det jag gör, är att jag hanterar situationen så gott jag kan.

Rädslorna är borta när jag lämnat planet.

Pasi Orha

Likväl så är rädslorna borta när jag lämnat planet, även om påslaget är lika intensivt.

Det är stor skillnad efter sista hoppet med AFF instruktör och hoppet efter som jag utför själv.

När jag inte behövde bekymra mig över att bli bedömd, så infann sig ett sånt lugn. Det visar hur komplext naturen fungerar Att oroa sig för den delen borde väl kanske inte ha varit så väsentligt.

När rädslan är min vän…

Kan jag erinra mig om dess skepnad, ana dess spegling, och navigera i min tillvaro.Jag gör det genom att ta hänsyn och även försöka vara lyhörd mot mig själv.

För jag låter rädslorna komma och tillika välja mötets karaktär.

Jag styrs inte av mina rädslor, jag kontroller inte mina affekter,

jag påverkas av dom, tar del av dom och räds dom sällan,

för det är Livet jag träffar, när jag hoppar fallskärm,

det känner jag, att jag lever!

Jag inbillar mig…

..att anknytningen till rädslosystemet är en viktig del av vår trygghet. Tryggheten som bäddar för stunder av stillhet, insikter och själens tillfälliga samklang med att vara ett med det som är.

Ett evigt ögonblick, en acceptans, sen går livet vidare en stund innan vi åter är i otakt. Blackout, paralyserad eller panik, är kanske ingen dröm.

Men att inte vågat möta sina rädslor, för att komma på att livet har gått, och endast känna ånger för det som aldrig blivit gjort, lockar inte.

Jag skulle fortfarande inte vågat göra hälften av det jag gjort, om jag inte en gång började med att utmana lite. På gott och ont

Add comment

Sky Dive Deep Pasi Orha . All Rights Reserved 2019 - Sky Dive Deep . Created by biaandersson.se